Ett ODS – en operativ datalagringsmiljö – samlar information från flera källsystem så att den kan användas gemensamt. Beskrivningen låter som en lösning på precis det problem många VA-verksamheter känner igen: uppgifter som ligger i olika system och inte går att se tillsammans.
Därför blir ett ODS ofta det första konkreta man föreslår. Och det är rätt verktyg – men på fel plats i ordningen, om det kommer före arbetet med själva informationen.
Ett ODS förbättrar inte det som matas in
En operativ datamiljö flyttar, samlar och tillgängliggör. Den bedömer inte om en uppgift är riktig, om två poster beskriver samma objekt eller om en lägesangivelse är inmätt eller uppskattad.
Konsekvensen är att befintliga kvalitetsbrister inte stannar kvar där de uppstod. De sprids till varje sammanställning och varje beslutsunderlag som byggs ovanpå, och blir svårare att spåra tillbaka till sin källa ju fler led de passerat.
Vad som behöver vara på plats först
Det som gör skillnaden är inte plattformsvalet utan tre saker om informationen som ska in i den.
- En informationsmodell som säger vad som ska finnas och hur det ska beskrivas.
- Ett utpekat ägarskap per datamängd, så att någon namngiven ansvarar för att uppgifterna stämmer.
- Klassad kvalitet, så att den som använder en uppgift vet hur mycket den tål att belastas.
Vad det ska stödja
Ett ODS blir meningsfullt när det finns en fråga verksamheten faktiskt behöver svar på och som inte går att besvara idag. Att kunna se driftstörningar, filmning, ålder, material och konsekvens för samma sträcka samtidigt är ett sådant behov – förnyelseplaneringen vilar på just den kombinationen.
Det är också rätt sätt att avgränsa ett första steg. En datamängd som är strukturerad, ägd och kvalitetsklassad, kopplad till en fråga någon väntar på svaret på, ger mer nytta än en fullständig miljö byggd på information som ingen ännu tagit ansvar för.
Ordningen mellan information, processer och beslutsstöd beskrivs närmare under Datadrivet huvudmannaskap.
Läs om datadrivet huvudmannaskap